Skåla – Norges längsta uppförsbacke

”Vi ska vandra upp till Skålatornet när vi är i Norge” – sa Björn när vi planerade vår roadtrip. Han hade några år tidigare vandrat upp på den toppen med sin dotter och jag tänkte att om han vill göra om det kan inte inte vara så vansinnigt tufft som det låter med en vandring från 0 till 1848 höjdmeter på 8 km. Men jo det var det….

Morgonen började med uppladdning på Løkkens camping där vi övernattat. Smörgåsar med brunost, en perfekt uppladdning för en krävande vandringsdag.

Första två kilometrarna av leden går genom grönskade skog, förbi ett vackert vattenfall och redan här märks att det verkligen är en enda lång uppförsbacke vi ska ta oss upp i. Stigningen börjar direkt och jag börjar fundera på vad jag gett mig in på…

Vi delade upp vandringen till toppen i tre delar. Första delen var hit till bron över det forsande vattnet. Andra delen var från bron fram till sjön Skålavatnet som ligger på 1150 m.ö.h och sedan den sista delen från sjön upp på toppen.

Det var väldigt skönt att nå detta första delmål. Vandringen gick bra, jag kände mig stark och vyerna blev bara vackrare och vackrare ju högre upp vi kom.

Vädret var perfekt för vandring, växlande molnighet och lagom varmt.

Stora delar av stigen har under senare år restaurerats av sherpas från Nepal samt dugnadsfolk. Stora delar av stigen, framför allt på högre höjd, består av stentrappor som sherpas byggt. Man kan inte annat än fascineras över detta slitarbete som de gjort! Med jämna och ojämna mellanrum så stannade vi för att pusta ut och njuta av utsikten.

Efter ca 15 km och 1150 höjdmeter var vi framme vid början på tredje delen av vandringen. En lite längre paus för att ladda på med ny energi. Hade jag här insett hur tuffa de kilometrarna som var kvar skulle bli så vet jag inte om jag tagit mig upp till toppen. Men på lite stela ben så satte vi fart mot toppen efter att ha vilat en stund vid Skålavatnet.

Omgivningen ändrade karaktär och blev karg, stenig och grå. Väldigt vackert på sitt vis och det var en speciell känsla att vara i denna miljö. Den sista biten mot toppen fick pannbenet jobba, jag slog ner blicken i marken och satte ena foten framför den andra och krigade mig uppåt. Det gjorde ont i fötter och ben, jag kände att jag egentligen inte orkade men nu var vi så nära toppen så att ge upp var inget alternativ.

Jag gjorde det!

Tårarna rann när jag kom upp på toppen. Jag visste att jag brukar vara envis när det gäller men då jag är ganska tung och inte i särskilt bra fysisk form så var jag väldigt osäker på om jag skulle ta mig upp på toppen.

Vilken jäkla känsla! Högt uppe bland molnen, där stod jag och hade tagit mig hela 1848 höjdmeter upp. Eufori!

Ett stort tack till min Björn som peppade och pushade precis lagom. Utan hans stöd hade jag aldrig tagit mig upp.

Skålatornet som ligger uppe på toppen byggdes 1891 har använts av vandrings- och skidåkarturiser i över 100 år. Inne i stentornet finns 20 bäddar i en mycket speciell våningssäng. Sängplatserna är som tårtbitar. Numera finns även en modernare byggnad på toppen där det finns fler bäddar och bra möjligheter för matlagning och samvaro. Stugorna drivs av DNT Norge.

Vi hade haft bra väder hela vägen upp men väl uppe på toppen blev kom busvädret med regn och blåst. . Vi pausade inne i hytten för att äta matsäck. Smörgåsar med brunost och morotskakemuffins. Det smakade ljuvligt!

Efter en ganska kort paus så gav vi oss nedåt igen, vi ville inte hamna i ett riktigt oväder och vi skulle ta oss hela vägen ner igen innan det blev mörkt.

På vägen uppför så hade vi den vackraste utsikten bakom oss men nu när vi vandrade ner så låg de fantastiska vyerna framför ögonen på oss hela tiden. Det gav den extra energi som behövdes för att vandra ner.

Vi tog in på en camping på kvällen och efter en lång varm dusch och middag så låg vi i taktältet och lyssnade på regnet. Vi firade dagens bedrift med kjekssjokolade och Pepsi Max.

Jag somnade gott efter en fantastisk dag i norges längsta uppförsbacke!